Neonrören formas för hand idag på samma sätt som i alla tider vilket kräver stor yrkesskicklighet och erfarenhet. Man använder glasrör i dimensionerna 10 – 22 mm som värms över olika typer av gasbrännare. Vid drygt 500° C blir glaset formbart, och glasblåsaren bockar därefter röret efter en ritning i skala 1:1. Längre rör görs i sektioner som sedan skarvas ihop, också det görs för hand och kräver stor precision.
Glasröret rengörs därefter och insidan beläggs ofta med ett fluorescerande lyspulver. Röret förses med elektroder, varav den ena har ett s.k. pumprör. Sedan läggs röret i en ugn där pumpröret ansluts. Vid en temperatur på 460° C töms röret på luft med en högvacuumpump och en liten mängd gas släpps in. Neon ger röd gas, en blandning av neon och argon ger blå gas. I det senare fallet tillsätts även en liten pärla kvicksilver. Om man vill att röret skall ha en viss färg när det är släckt, s.k. dagverkan, använder man färgat glas. Lysfärgen bestäms också av lyspulvret som finns i ett flertal olika färger, i kombination med gasens färg. Man kan kombinera glasfärg, lyspulver och gas på hundratals olika sätt, men oftast används en av 30 – 40 standardfärger.
Röret avlägsnas från ugnen och förses med anslutningshylsor av koppar. Därefter bränns det in, dvs man testar det med lite högre strömstyrka än normalt och då förångas också kvicksilvret som finns i rör med blå gas. Före transport till kunden förpackas rören i rymliga kartonger med träull för att inte knäckas. Rören sätts på plats i skylten och kopplas in på högspänningstransformatorer som ger 1000 – 2 x 5000 volt.
Ett neonrör håller normalt ca 10 – 20 år, men är långt ifrån uttjänt då. Man kan helt enkelt klippa av elektroderna, göra rent röret och pumpa om det. Såväl kvicksilvret som glaset återvinns, så i kombination med den låga strömförbrukningen och den långa livslängden är neonrör ett mycket miljövänligare och mer ekonomiskt alternativ än skyltar med vanliga lysrör.
Efter många år av experimenterande visade den franske vetenskapsmannen George Claude upp ett rödlysande neonrör vid en utställning i Paris 1910. Egentligen hade han försökt utvinna syrgas ur vanlig luft och fick då fram neongas som en biprodukt.
Två år senare kom hans frisör att äga tidernas första neonreklamskylt, som hängde på Boulevard Montmartre. Den fick snart konkurrens av en stor Cinzanoskylt på Champs Elysées och en skylt på Paris operahus.
I USA var Packard först ut med en neonskylt 1923 och här i Sverige fick DN upp en skylt på Stureplan 1924. Även NK skyltade med neon till julen samma år. 1933 utvecklades lyspulvret i Tyskland, vilket gav mängder av färger att välja på. Framför allt fanns nu möjligheten att framställa rör med vitt sken.
Neonets storhetstid var under 50-talet då många numera klassiska neonskyltar tillverkades. Intresset svalnade genom plastfronternas och lysrörens intåg på 60-talet men sedan slutet av 80-talet har många insett neonskyltarnas fördelar såväl estetiskt som ekonomiskt. Genom dess låga driftskostnad, servicebehov och långa livslängd är neon oslagbart i längden.
